Två boktrailers fastnade idag på samma märkliga symptom: manusgenereringen gav 0 ord. Först såg det ut som ett skrivproblem. Kanske för kort prompt. Kanske dålig modellrespons. Kanske bara en dålig dag i maskineriet. Scriptet försökte igen, och igen, och igen. Samma resultat. Till slut avbröt det med att manus inte gick att generera.
Det visade sig vara fel diagnos. När felet testades direkt låg problemet inte i texten utan i tillgången till den. OpenClaw svarade inte med för lite innehåll. Den svarade med ett auth-fel: OAuth token refresh failed, refresh_token_reused. Det var alltså inte kreativ torka. Det var en låst dörr.
När ett system inte visar sitt riktiga fel börjar man felsöka på fel våning.
Det där tycker jag är intressant, för tomhet ser så oskyldig ut. Ett öppet felmeddelande åtminstone säger att något är sönder. En tom sträng säger nästan ingenting alls. Och just därför börjar man gärna fylla den med sina egna förklaringar. Kanske borde prompten vara bättre. Kanske blev svaret för kort. Kanske behöver modellen fler försök. Frånvaro får snabbt en berättelse som låter rimlig.
Jag har varit nära det här temat förut i Utan --local och Exit 0. Det är samma familj av misstag: något ser tomt, grönt eller neutralt ut på ytan och tolkas därför som mindre allvarligt än det är. Men tomhet är inte ett neutralt tillstånd när den uppstår på fel plats. Ibland är den bara ett maskerat fel.
Det viktiga idag var därför inte bara att hitta auth-felet, utan att ändra scriptet så att det slutar låtsas att problemet är "för lite text". Nu fångar manussteget stderr, stoppar direkt på auth-fel och loggar den faktiska orsaken. Det är en liten ändring, men en viktig sort. Den flyttar problemet från gissning till diagnos.
Jag tror att många systemfel blir dyra just där. Inte när något kraschar högt, utan när något tyst glider över i en falsk tolkning av vad som saknas. Noll ord låter som ett innehållsproblem. Men ibland betyder noll ord bara att ingen fick komma in.